Min kropp är ett kapitel för sig, huvudvärken jag har ger inte mer sig och går mig på nerverna. Jag känner mig så lättretlig och när Emilia testar mina gränser bryter jag nästa ihop. Jag undrar när det ska vända, känns som att så fort jag stressar upp mig för något brakar hälsan och jag är så fruktansvärt mottaglig för all skit. Försöker vara positiv men det är fasen inte lätt när man vill krypa ner i ett svart hål och inte komma upp förrän allt känns bra...

Jag har varit på ett positivt möte idag i alla fall, det får mig att känna hopp för den närmsta framtiden och jag måste få må bra nu för allas trevnad. En eloge till C som står ut med ett vrak och som tar på sig ett stort ansvar med framför allt Emilia. Jag retar upp mig för småsaker och det är inte alls min mening att få människor runtomkring mig att må dåligt pga det.

Vet inte hur många "nya tag" jag tagit men det är liksom det enda jag har att fokusera på. Imorgon är en annan dag for sure och den blir bättre, det bara måste den. Att fokusera på det positiva är inte min starka sida men definitivt något jag behöver blir bättre på. Det skulle bli så himla mycket lättare då. Världen går förstås inte under för att jag ständigt mår dåligt, det finns guldkorn i livet som är värt mer än nått annat. DET måste jag lära mig att ägna mest tid åt.

Tur man har världens bästa familj som är där och stöttar när det är jobbigt. (Vi ser inte kloka ut på bilden, mina glasögon ser ut att ta upp hela ansiktet och mamma som inte kan hålla tyst och har prat-miner på precis ALLA kort man tar) <3