16 april hade vi tid hos barnmorskan och jag frågade lite snällt efter en hinnsvepning. Inga problem alls sa hon och körde igång. Inte det bekvämaste att gå igenom men efter två misslyckade försök tidigare så ville jag ändå ge det en chans. Tredje gången gillt, för på natten satte värkarna igång ordentligt.

 

Förlossningen i Norrköping var fullbelagd så vi fick ett rum bokat i Linköping och sen var det bara att fara dit. Vi kom dit kl 6 på morgonen och blev inskrivna direkt. Jag var öppen ca 4-5 cm vilket var något av en besvikelse. Hade varit öppen 3-4 cm i en vecka så tänkte att förlossningen skulle ta flera dygn. Jag har en tendens att överdriva och ställa in mig på det värsta, och hade räknat med att hon kanske skulle födas till kvällen som tidigast. Jag hade turen att slippa skiftbyte och hade efter inskrivningen samma barnmorska tills det var klart. Så småningom fick jag krystvärkar lite "för tidigt" som barnmorskan kallade det (var inte helt öppen) men krystningarna gick inte att stå emot så kämpade med att inte krysta "i onödan". Det är så läskigt med krystvärkar för kroppen tar i av sig självt och är helt omöjliga att hindra. När huvudet var halvt ute ville jag kasta in handduken och gå hem. Jag tror jag skrek nått om att jag ångrade mig och inte ville vara med om det här längre, usch hemska tanke, men i det skedet är man så utlämnad, blottad och har så ont att man i det närmsta vill dö. Smärtan var värre den här gången än med Emilia, eller så berodde känslan av det kanske på att jag med henne var i trans och knappt var vid medvetande, medan jag den här gången kände och var medveten om precis allt.