Blogginspirationen tryter och då drar jag mig för att skriva nått alls tyvärr. Men slänger in ett snabbt inlägg innan jag kryper till kojs och kurerar min hals, hostar snart upp lungorna känns det som och rösten är det inte mycket med. Jag blir så trött på att det alltid ska va nått, men har liksom lärt mig leva med att aldrig må riktigt bra:(

Har haft en mys-eftermiddag med gullungen i alla fall och så tittade mamma förbi en snabbis efter jobbet. Emilia somnar så gott varje kväll, och jag njuter så av stunden tillsammans innan det händer. Jag vet inte om jag vågar skriva det men det känns som den värsta trotsperioden vi upplevde här i vintras och tidigare i våras är över (för nu). Det är fantastiskt hur mycket mer man orkar och nu känner jag mig mer tillräcklig. Det är förstås inte alltid lätt men att ha en vardag som inte ALLTID kantas av gnäll, bråk och trots är vad jag njuter mest av just nu. Vi är lyckligt lottade minst sagt och efter gårdagens utvecklingssamtal kan man sträcka lite extra på sig och vara så stolt över den fina lilla människa som har blivit av vårt knyte. När jag tänker på att hon fyller tre till hösten får jag nästan lite ångest för tiden passerar alltför snabbt och jag hinner inte reflektera och njuta tillräckligt. Det är lätt att i efterhand säga och tänka på att ta tillvara på småstunderna mer men dagarna rusar förbi och det är alldeles för kort om tid vi har för att fokusera på det negativa. Emilia är ljuset i mitt liv och kan gör mig lycklig oavsett. Tänk att få uppleva en sån kärlek.

Oj, det blev visst ett ordentligt från-hjärtat-inlägg nu, men det förtjänar hon min skatt. Om jag skulle göra mig iordning för natten och lägga mig då. Imorgon är en ny dag och det gäller att samla krafter för att prestera sitt bästa på alla sätt.