Oj jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Den här dagen började som de flesta andra, tills det ringde från dagis. De ville förvarna om att Emilia ätit ägg på frukosten och nu var väldigt röd och prickig. Hon är extremt allergisk mot bland annat ägg men eftersom hon inte fått annat än ytliga reaktioner tidigare tänkte jag att det inte var hela världen. Jag sa att de inte skulle tveka att ringa om det blev värre, sagt och gjort, 10 min senare var hela hon uppsvullen, hon sa att hon hade ont i magen och var varm och hängig. Så jag rent av sprang till dagis med hjärtat i halsgropen och försökte bara fokusera på att komma fram så fort som möjligt. Har nog aldrig hunnit tänka så många tankar på så kort tid samtidigt som jag inte minns nånting.

När jag kom fram såg jag min lilla tjej alldeles blå/röd-flammig i ansiktet, kinder och läppar var uppsvullna och hon pep i bröstet. Hennes små fingrar hade förvandlats till röda korvar och smälte ihop med resten av handen, kroppen full att blåsliknande utslag och ben och armar svullna, riktigt otäckt och jag hoppas det här aldrig nånsin händer igen. Jag har haft kontakt med sjukvårdsupplysningen som avrådde från akuten, men det var nära att jag hoppade in i en taxi med henne för oj så rädd jag var. Nu när oron har lagt sig och Emilia blivit bättre känner vi oss tacksamma för utgången men otroligt missnöjda med att det här ens har kunnat hända. Ingen av Emilias fröknar satt med henne och åt men jag har varit väldigt nogrann med att informera om allergierna. Huvudsaken är självklart att hon mår bra nu, men det hade kunnat sluta illa och jag är glad att vi hade antihistamin hemma att ösa i henne.

För att ha extra koll sover hon i vår säng och jag har knappt kunnat släppa henne med blicken idag. Tänk att livet är så skört och kan förändras på ett par minuter...