Minst sagt. Jag pallrade mig upp ur sängen alldeles för sent egentligen men hann en hel del. Emilia fick väckas och hon blev jätteledsen när hon inte fick vakna själv. Hjärtskärande gråt i kombination med "neeej mamma, neeej mamma" krossade mitt hjärta och önskar vi kunde stannat hemma och bara varit idag. Snart långhelg att se fram emot så vi får stå ut några dagar till, då är det väl förstås mindre intressant att sova som vanligt men åtminstone skönt att inte behöva stressa upp och iväg.

Vädret är ju sånt där vara-hemma-och-mysa-och-baka-väder, så vi kanske hinner med nått sånt i eftermiddag när jag slutar tidigt. Det är fördelen med att jobba deltid, att vi faktiskt får dom där extra timmarna tillsammans och bara kan göra allt och ingenting.