Tänkte tillägna min mormor ett inlägg. Har haft det i tanken några dagar nu och tror det är ett bra sätt att få lufta sig lite på. Den här årstiden får mig alltid väldigt känslig när det gäller henne, eftersom hon både blev sjuk och gick bort under hösten.

Min älskade, fina mormor lämnade oss tyvärr alltför tidigt för några år sedan, och det är lika jobbigt att tänka på det fortfarande. Hon var och är fortfarande en av dom finaste människor jag mött. Går inte en dag utan att en tanke ägnas åt henne. För det mesta är det saker jag gör eller som händer i mitt liv som jag önskar att hon hade fått uppleva tillsammans med oss.

Självklart är det extra jobbigt att veta att hon inte fått träffa mannen i mitt liv och vår lilla dotter, jag vet att hon skulle älskat dom. Tror hon bevakar oss därifrån hon är och på så sätt är hon alltid nära, men skulle vilja höra hennes röst och se hennes blick när hon ser oss. Är dock glad för att hon får vara med morfar igen.

Alla som känner mormor vet vilken speciell kvinna hon var, jag önskar alla hade en sån mormor. Vi har alltid, sedan jag var liten, haft ett speciellt band jag och min mormor, och även om vi båda var de mest envisa jag nånsin varit med om hade vi mycket kul. Jag älskade att besöka henne och göra saker tillsammans och det känns fortfarande väldigt tomt utan henne, det är nog inte något man kan vänja sig vid. Det känns fortfarande overkligt och ibland när jag tänker på det är det som att jag glömt bort att hon inte finns här längre och blir som förlamad när jag slås av verkligheten.

När mormor blev sjuk stängde jag in mig i mig själv, trodde det skulle göra mindre ont om jag inte låtsades om att något var fel. Jag mådde väldigt dåligt av flera anledningar just då och försökte förtränga att det skulle sluta som det gjorde. Jag tog avstånd från det och besökte inte mormor på sjukhuset speciellt många gånger, dels för att jag var rädd att det som faktiskt var på väg att hända skulle kännas verkligt, dels för att mamma berättade att mormor inte längre var den mormor jag kände och kom ihåg. Hon tynade bort framför våra ögon och det finns inget värre än att se en person som funnits i ens närhet hela ens liv plötsligt bli en annan. Mamma avrådde mig tillslut för att följa med, hon ville nog inte att jag skulle bli skrämd av vad jag skulle få se. Är tacksam för det, men tänker ofta på vad hon tänkte om mig när jag aldrig kom och hälsade på, hoppas hon förstog.

Mormor var alltid den som höll ihop familjen, det var hon som bjöd in till middagar och många jular har firats hos henne. Det kändes lite som att släkten splittrades när hon lämnade oss. Hon var så familjär och det har jag nog fått från henne, jag älskar högtider och alla typer av firanden det gjorde hon också vad jag kan minnas.

Jag hoppas hon är stolt över mig, som jag vet att hon är över min mamma. Jag vill bli en lika bra mamma som min egen och jag har haft de bästa att lära mig av så antar att jag har bra förutsättningar för att lyckas.

Synd att livet ska vara så orättvist, det är de finaste människorna som lämnar oss först. Men för att få någon förståelse så måste jag tro att det finns en mening med allt som händer. Jag hoppas och tror att vi ses igen min älskade mormor!