Jag har svårt att förstå hur stor min lilla tjej blivit. Hon tar för sig av livet som om hon aldrig gjort annat. Jag älskar att sitta och studera hennes hyss på håll och sen se hur stolt hon blir när hon märker att jag ser. Nyss klättrade hon upp på soffbordet innan jag hann reagera, som tur är är hon ganska försiktig och skulle aldrig utmana ödet och kasta sig rakt ut... Det kommer väl det också kan jag tro!

Tidigare imorse reagerade jag på hur hon går omkring här och faktiskt är en liten människa. Definitivt ingen bebis längre och hon förstår så mycket och ord kommer det fler och fler. Hur mycket ångest jag än haft över att hon inte är min lilla fis längre så känns det så underbart att hon snart kommer vara så stor att vi kan prata och ha mer utbyte av varandra.

Nehe, om man skulle klä på sig och gå ut?