Mannen i huset är på bättringsväg, men är ännu lite hängig stackarn. Det betyder att jag skött allt det praktiska som tillhör vardagen de senaste dagarna, men det gör mig inget, lite mera liv och rörelse bara. Jag har sprungit som en jojo till och från affärer idag känns det som. 2-årsvällingen som endast finns på ICA fick inhandlas efter jobbet, därefter mötte jag upp mamma som följde med till dagis. Det är lite bök att få med sig skrotungen hem om dagarna, bra att hon har kul på dagis såklart men lite stökigare för oss:) Därefter en handling av det mest nödvändiga för att klara några dagar och sen släpa hem med en övertrött Emilia som promt skulle dra sin vagn själv... Kom självklart på att vi saknade ännu mer saker så jag fick glatt klä på mig och fixa det.

2-årstrots är ett bekant begrepp här hemma just nu. Riktiga utbrott av ilska och gråt emellanåt och samtidigt som man känner att man håller på att koka över ibland så känns det ledsamt att man inte kan hjälpa till och underlätta för lilla hjärtat. Det är inte alltid lätt att uttrycka det man vill ha sagt när man är liten, men just nu uppstår detta över allt och ingenting, tron och hoppet på att det endast är en fas gör det lite lättare att hantera. Mammahjärtat brister när tårarna sprutar och armar och ben bara flaxar i ren desperation, men jag inser att alla åldrar har faser som är jobbigare än andra.

Men NU är det kväll här och jag ska inte göra mycket mer. Middagen är i magen sen länge och Emilia praktiskt taget bad om att få sova för natten här nu så here we go e.g.e.n.t.i.d!

Älskade lilla pyre som betyder ALLT!