Den väcker så mycket minnen och måste bara dela med mig av den absolut häftigaste dagen i mitt liv! Jag kan inte annat än längta lite tillbaka, men skulle inte byta bort en endaste dag med min fina tjej.

Dock en lite censurerad och förkortad version...

Tar det från början.
Bebisen var beräknad att komma 31/8, men verkade ha det himla mysigt i magen och gjorde inga tecken ifrån sig att vilja lämna tryggheten därinne.

090915 kl 09.00 Tid för kontroll på Förlossningen. Vi blev ombedda att ta med BB-väskan ifall det skulle bli igångsättning direkt. Sagt och gjort, men efter ultraljudsundersökning och lyssnande på hjärtljuden gjordes bedömningen att allt såg fint ut, och doktorn ville ge mig chansen att komma igång naturligt. Vi fick en ny tid och då skulle det verkligen bli av om det inte satt igång av sig självt innan.

090917 kl 08.00 Tid för igångsättning. Ultraljudsundersökning gjordes igen och de lyssnade på hjärtljuden. Doktorn sa att allt såg kalas ut och att det verkligen inte gick nån nöd på den lille. Typiskt nog var Förlossningen fullbelagd denna dag, och eftersom mitt tillstånd inte klassades som något akut var det bara att åka hem igen, suck! Vi var så jäkla besvikna, nu när vi verkligen ställt in oss på detta och även meddelat alla om att det var dags. Ny tid bokades dagen efter kl 08.00.

090918 kl 01.30 Vaknar av en sjukt konstig känsla i magen. Gjorde ont samtidigt som det tryckte på ett konstigt sätt, finns inget att likna det med. Jag ligger kvar i sängen och hoppas att det ska gå över. Det gör det dock inte och jag kan glömma att somna om.

Kl 01.45 Går upp och går omkring lite, får lite smått panik eftersom inget hjälper. Tar två alvedon och hoppas! Men det blir bara värre och värre. Börjar ta tid på värkarna och konstaterar att de kommer med 2-3 minuters mellanrum redan och håller i sig 45 sek. Försöker andas som BM har lärt mig och varierar mellan att gå omkring och att hänga över stolsryggen när värken kommer. Flåsar som bara den samtidigt som jag försöker vara tyst så inte Christian ska vakna. 

Kl 02.30 Christian kan inte heller sova och kommer upp. Säger att jag har så förbannat ont.

Kl 02.45 Han ringer Förlossningen och förklarar läget. BM vill prata med mig och jag försöker låta något trevlig samtidigt som jag har så jäkla ont. Förklarar hur värkarna kommer och hur länge dom håller i sig. Hon säger att vi ska komma upp.

Kl 03.01 Inskrivning på Förlossningen och vi blir lagda i ett undersökningsrum. BM kontrollerar läget och jag är då öppen ca 3 cm, kollar även bebisens hjärtljud och allt sånt. Tycker tiden går så himla långsamt och vill inget hellre än att bara sova! Vi blir sen visade till vårt rum (vi fick sviten, haha).

Kl 03.30 BM ställer massa frågor. Jag känner för en dusch och placeras där eftersom det kan smärtlindra en aning. Hjälper en stund.

Kl 04.30 Orkar inte sitta på den där obekväma duschstolen längre och går och lägger mig i sängen. Testar lustgasen, men blir mest irriterad på den. BM säger att jag inte ska ge upp utan att tekniken kommer efter en stund och att den då kommer hjälpa bättre. Håller på med den där satans masken under värkarna, men kastar tillslut bort den och skriker efter epidural.

Kl 04.40 Öppen 4 cm och BM ringer narkosläkaren för ryggbedövning.

Kl 05.25 Får ryggbedövning. Inte det bekvämaste att genomgå men bra mycket bättre än smärtan i magen.

Kl 06.15 Tar hål på fosterhinnan för att vattnet ska gå.

Kl 06.45 Nu verkar bedövningen, inget ont, bara lite obehag under värkarna. Sätter värkstimulernade dropp eftersom värkarna oftast avstannar lite när man fått bedövningen.

Kl 09.51 Tycker att effekten av bedövningen har släppt och har fruktansvärt ont, får ytterligaren en dos bedövning.

Under en timmes tid varierar jag mellan ryggläge, sidoläge och knästående... inget är bekvämt. Vill bara hem och krypa er i min säng igen och slippa allt ont.

Kl 11.20 Krystvärkarna börjar.

Kl 12.33 Lilla tjejen gör entré, och den finaste lilla varelse jag nånsin sett är äntligen hos oss.

Nu i efterhand känns det som att tiden gick väldigt fort. Hade ju såklart sjukt ont hela tiden men finns inget finare man kan göra än att föda fram sitt eget lilla barn. Christian är världens lyckligaste pappa, och det är så underbart att se dom tillsammans.

Nu har vårt äventyr som föräldrar börjat, men med en sån här liten goding kan det inte gå fel!