Till mitt barn i drömmarna
2013-09-19 | 18:53:57 |
Kategori: Personligt |
0 kommentarer
Texten är en av de mest gripande jag läst och om ni missat Kristian Gidlunds sommarprat måste ni lyssna. Det är hjärtskärande och vackert. Tänk att cancer fortfarande tar så många liv, jag har sett helvetet ta över livet på min älskade och saknade mormor. Även om det är en del år sen nu gör det så ont att tänka på att hon hade kunnat få leva många år till... Kristian somnade in i veckan och även om jag inte känner honom privat har jag följt hans kamp i bloggen.
Vackraste, underbara unge. Vi kommer aldrig att ses. Men jag älskar dig ändå. Det har jag gjort från första gången som jag kom att tänka på dig. Jag har längtat efter dig sedan dess. Längtat efter att få hålla om dig. Efter att få dela hemligheter. Skratta och gråta. Leka över sommarängar och springa genom stormar.
Vi skulle nog prata en hel del, även om det till en början mest skulle vara jag som stod för babblandet. Vi skulle prata om det mesta. På ett gränslöst sätt. Hoppas jag i alla fall. Jag skulle lyssna på dina slutsatser – de fantastiska – och jag skulle tappa andan över ditt sätt att använda dina sinnen. Jag vet nämligen att du skulle bli ett magiskt barn.
Jag skulle göra mitt bästa för att svara på dina frågor och lyssna på dina funderingar, och jag vet att du skulle göra samma sak för mig.
Jag skulle uppmuntra dig till att försöka själv. För du kan mer än du tror. Glöm aldrig det. Och om någon säger att något är omöjligt: spetsa öronen. Det är då du ska använda urkraften som finns i ditt bröst. Du har stordåd framför dig. Tro inget annat.
Jag skulle försöka inspirera dig till att tänka ett varv till. Bortom det förväntade. Och jag vet att du skulle inspirera mig. Det gör du redan.
Vi skulle klättra i träd, du och jag. Och när du ville klättra lite högre, skulle jag försöka låta dig. Men jag skulle stå under dig med utsträckta armar och dunkande puls. Det vet jag redan nu.
Samma sak skulle hända om du någon gång ville visa mig att du kunde cykla utan att hålla i styret. Jag skulle titta på med lika delar skräck och förtjusning. Och jag skulle fyllas av en oerhörd stolthet, precis samma stolthet och styrka som skulle fylla mig om du aldrig någonsin ville cykla utan att hålla i styret. För det är du som bestämmer. Det är det viktigaste av allt.
Vi skulle bygga kojor och läsa sagor i ficklampans sken. Vi skulle hjälpa varandra att inte vara rädda för mörkret. Att inte vara rädda för åskans dunder. Du skulle vara min styrka när jag blivit svag. Du skulle vara det bästa som någonsin hänt mig.
Jag skulle sätta gränser och ibland bli tjurig. Jag skulle citera författare och du skulle tycka att jag var obeskrivligt mossig. Ibland skulle jag antagligen tvinga med dig ut i skogen när du hellre ville göra andra saker, vi skulle bråka och ha det tufft. Men vid varje dags slut skulle vi ha blivit vänner igen. Det är jag säker på.
När tonårsfyllorna knuffat dig över gränsen, så hoppas jag att du skulle ha ringt mig. Jag skulle komma. Komma för att hjälpa dig. Du hade inte behövt vara rädd. Jag har själv gjort samma sak. Hur många gånger som helst. Och du skulle säkert tjuvröka någon gång. Det gjorde jag med. Men skulle jag komma på dig så skulle jag bara visa ärret på min mage. Då hade du nog slängt cigaretterna.
Och jag hoppas att vi hade kunnat prata om ditt brustna hjärta. För ett sådant kommer du få. Det hör livet till. Men du, min underbara. Det går över. Även sänkta hjärtan läker.
Och då dagen skulle komma, då du skulle berätta att du förälskat dig i någon – kille eller tjej – skulle jag hålla om dig och glädjas. För kärleken är det viktigaste. Det som vi ska sträva efter.
Men vi kommer aldrig att ses, min bästa vän. Trots det vill jag att du ska veta att jag älskar dig. Det kommer jag alltid att göra.
Frid, kram och all tänkbar styrka,
