Jag har en underbar period just nu och mår mycket bättre än jag gjort på länge. Har en kropp som krånglar till och från och en del är oförklarligt men gör mig väldigt låg trots att jag vet att jag inte lider av något allvarligt. Dock väldigt frustrerande och tråkigt att inte må bra och orka med livet. Men nu är jag sådär löjligt lycklig över det mesta och njuter till fullo av att ha det bra. Emilia är inne i den mest charmiga ålder också och mitt hjärta spricker av kärlek när jag ser henne. Tänk att få ha en sån underbar liten människa i sitt liv, och att hon faktiskt är vårt "livsverk". Jag skrattar och gråter (lyckotårar) om vartannat bara av att vara i hennes närhet och vi har en sån kontakt nu och hon känns så stor. Det låter så klyschigt när folk pratar om sina barn och innan jag var mamma himlade jag för mig själv med ögonen och tänkte "ja, ja" när nån berättade om hur underbart det var. Herregud, släpp det tänkte jag... Men alltså det är en känsla som är omöjlig att förklara och just nu kommer det över mig hela tiden hur fantastiskt lyckligt lottade vi är. Snart fyller lillskrållan 3 år och jag fattar fortfarande knappt att hon funnits hos oss så länge, samtidigt är det omöjligt att minnas hur livet såg ut innan.