Vi var ute en stund på kvällen och gick ett varv, jag och Emilia. Hälsade på "gubben" och så. Och doppade händerna i det kalla fontänvattnet, usch tycker jag men Emilia älskar det.

Sen försökte vi skynda oss hem eftersom det blev helt kolsvart på himlen och började regna. Emilia var så himla trött och ville bli buren. Rätt vad det var hade jag trampat snett med ena foten på trottoarkanten och Emilia och jag fumlar fram en lång bit och jag fattar fortfarande inte hur jag inte kunde ramla. Emilia var halvvägs ur mina armar och vi kan inte ha sett kloka ut där vi kom farande. Men jag lyckades få balansen och Emilia blev så fruktansvärt rädd och märkte nog att jag blev detsamma. Hon grät hysteriskt och jag kunde inte göra annat än att pussa och krama på henne tills allt blev bra.

Det låter nog inte speciellt märkvärdigt men det var på håret att vi hade dunsat i asfalten båda två och jag hade aldrig förlåtit mig själv om det hade hänt. När jag kom hem släppte allt och jag stortjöt och skakade som en tok...fy vad läskigt alltså! Jag tackar den, vem det nu var som gjorde att vi inte ramlade för det hade kunnat gå så jäkla illa. En skyddsängel som vakade över oss kanske?

Aldrig i mitt liv har jag skyddat nånting så som jag gjorde med Emilia. Hade jag varit ensam hade jag garanterat ramlat men jag visste att det inte FICK hända. Såna här saker får en att fatta hur snabbt saker kan gå illa. Har förmodligen lärt mig en läxa och kommer vara försiktig i fortsättningen. Min lilla skatt, mår fruktansvärt bara jag tänker på vad som kunde hänt.