Nu sitter jag här ännu en gång och gråter till Sofias Änglar, en riktig humördämpare måste jag säga. Men samtidigt ger det mig helt klart perspektiv på livet. Att förlora ett barn måste vara det mest fruktansvärda en förälder kan vara med om. Och jag saknar Emilia nått så fruktansvärt just nu! Hon ligger och snusar inne hos sig men jag har flera gånger varit på väg att gå in bara för att få höra henne andas och se att hon har det bra. Dramatiskt kan tyckas, men man blir så när man har barn, går inte att förstå innan...

Hjärtat mitt, om du bara visste hur mycket vi tycker om dig. Hur kunde vi ens leva utan dig?